Nu är det dax och skriva av sig igen.

Jag har en ständig oro i kroppen. Den är som en fiolsträng hela tiden.

Hjärnan går på helvarv hela tiden det bara maler på.

Om allt möjligt ointressant som inte har nån betydelse. 

Om det bara fanns en avstängnings knapp.

Det har resulterat i att käkarna är så ömma och värker. Och jag hittar inte riktigt viloläge för käkarna.

Försöker lyssna på avslappning appar på kvällarna. För då är det värst.

Hoppas på bättring snart för det tar mycket energi just nu. 

Jag saknar och längtar mycket till en härlig skog.

Jag känner mig lite instängd när jag går runt här. 

Svårt och gå ensam det är ju många som är ute och går här. 

Men jag får försöka ta mig till en skog helt enkelt. 

Är man född i skogen så är det de man saknar. 

Jag kan förstå den känslan pappa hade när han måste till sitt torp ibland. 

Man behöver en plats och tanka energi ibland. 

Fick ett brev från AF att jag söker för lite jobb. 

Men vad ska man göra när det inte finns många man klarar av. 

Men man får väl söka läkare, chef, lastbilschaufför m.m så dem blir nöjda. 

Det skulle vara så skönt och få slippa det här. Inte många heller som vill anställa nån som är 58 år med krämpor. 

Ja det är en ond cirkel det där.