Jag tänker på saker man borde sagt till sig själv förr. Det där med stress som jag gillade då. 

Jag tyckte om att arbeta,  ha mycket saker på gång runt mig hela tiden. 

Att få springa fort i ekorrhjulet kändes så bra. Att kroppen redan då började protestera lyssnade jag inte på. 

Man ville ju inte verka lat man ville visa hur duktig man va. 

Men nu kan man undra för vem ville jag visa det. Det är ju inte så att många brydde sig i slutändan. 

Och att man lätt blev utnyttjad förstod man ju inte då.

Idag när man sitter här och är stresskänslig så hade man velat säga ifrån i ekorrhjulet. 

Stannat det och sagt vad håller du på med?.

Kliv genast ner och sätt dig och ta en paus. Och gör det som är viktigast för dig.

Så slipper du springa in i den berömda betongväggen. För den är verkligen gjord av betong. Kroppen får sig en jäkla smäll. 

En smäll som är så svår att återhämta sig ifrån.

Och jag gjorde det dessutom 2 gånger för att jag inte förstod. 

Förstod inte att jag duger som jag är och själv vill vara. Att man bara ska göra det man kan är att göra gott nog. 

Man behöver inte överbevisa sig själv hela tiden för vad?

Nu när jag förstår att jag inte kommer att prestera massor längre. 

Men vet du det är helt ok jag har lärt mig att göra det man klarar av är gott nog. 

Att jag själv får bestämma hur det ska se ut i mitt liv.